baraminn

jag och mamma hade ett jättefint möte innan hon for till syrran. de kändes som hon för första gången lyssnade på mej, riktigt lyssnade. och att hon frågade mej för att hon värkligen ville höra svaret, och hon sa inte emot mej eller försökte bortförklara. de va jätteskönt, de är precis så jag vill ha de, att hon lyssnar på mej, utan att säga emot mej, som jag upplever att hon gör.
men nu känns de  inte bra längre. o jag vet inte hur jag ska förstå att jag vill att hon ska bry sej om mej, för de känns inte så, och att jag behöver hon, även om jag har peter så behöver jag ändå en mamma, och de finnns ingen som kan vara de förutom mamma. och kanske att jag behöver henne mer för att jag har en pappa som jag inte har så mycke till kontakt med.
jag tror hon skulle säga att hon bryyr sej, men då måste hon visa de för mej,  för hur ska jag annars kunna veta.
de skulle va trevligt om hon åtminstonde kunde ringa en gång i veckan, bara för att höra hur de är. även när hon är bortrest, då känns de inte som hon hör av sej över huvud taget. jag vet inte änns vart hon är. o de känns inte tryggt. de räcker med att jag inte vet vart min pappa håller hus.
helt ärligt känns de som att jag skulle kunna vara med om en olycka o ligga på sjukhuset och mamma skulle inte veta nått.