baraminn

idag känns de lite bättre. jag har iaf tränat. och köpt vykort så jag kan höra av mej till farfar. känns inte alls bra att jag aldrig gör de. sisst va när jag var där i sommras. och jag tycker så synd om han, han värkade så ensam. men jag är inte bättre jag än alla andra som inte hör av sej i "onödan". jag tänker mycke  på han, men de vet ju inte han, vad jag tänker. och jag kommer alltid på "ursäkter" till att inte ringa. som att han inte hör nått. men  även om han inte hör sså vet han att jag ringer iaf. men jag tycker de är hemskt att ringa, över huvudtaget tycker jag inte om att ringa. men med han så är jag rädd att jag ska få en otrevlig överaskelse, att han inte finns kvar längre. och eftersom jag inte ringer så ofta, eller aldrig, känns de som att risken är större att han inte finns kvar. inte lever längre alltså. jag är osäker på om jag skulle få veta den rätta vägen om han dör. när jag inte har nån kontakt med den övriga släkten på den sidan. de va rarmor som höll ihop oss. o sen hon dog så har jag inte längre nån kontakt med mina kusiner o övriga släkten på pappas sida. knappt med pappa heller. o sen han va här i november så vill jag inte ha nått med han att göra. men de är en annan historia, (med betoning på historia).